Striden var över, men fortfarande hördes enstaka kanonskott här och var. De dödade soldaterna bars bort och de sårade togs om hand av fältskärer. Krutröken låg tät över slagfältet.
Den vita röken eller vattendimman som så ofta finns avbildad på målningar av krigsskådeplatser från tiden före 1800-talet uppkom när svartkrutet brann av och reagerade med vattenångan i luften. Ihärdig skottlossning och eldgivning kunde få slagfältet att helt försvinna i rök, vilket ibland försvårade krigföringen. Man kunde också dra nytta av röken och dimman för att t.ex. flytta trupperna och överraska fienden.
För ett krigförande land som t.ex. Sverige var det ytterst viktigt att vara självförsörjande på svartkrut. Hade man inte svartkrut kunde man inte föra krig. Men hur tillverkade man krut?
Svartkrutet är en blandning av 10 % svavel, 15 % kol och 75 % salpeter eller kaliumnitrat. På krutbruken maldes beståndsdelarna till pulver, blandades, fuktades med vatten och formades till korn som torkades och polerades. För att krutbruken skulle kunna framställa svartkrut måste man försäkra sig om att man hade tillgång till den viktigaste beståndsdelen, salpeter. Framställningen av salpeter var därför en angelägen sak för kronan. Men varifrån fick man salpeter?
Framställningen av salpeter var en invecklad process som i allra högsta grad berörde bönderna i landet. Jorden under stallen och fähusen var nämligen värd sin vikt i guld. Jordmassan som var dränkt av urin från djuren utgjorde råmaterialet vid salpetertillverkningen. Den här jorden var så värdefull att Gustav Vasa bestämde att marken under stallen och fähusen tillhörde kronan!
Det tog tre till fyra veckor att framställa salpeter. Tillverkningen sköttes till en början av statliga ämbetsmän, så kallade kronosjudare, som reste runt i landet. Bönderna ogillade dem eftersom de grävde upp marken under stallen och fähusen. Med sig hade de stora kopparpannor i vilka de framställde salpetern. Bönderna måste bidra med kärl, ved, transporter samt kost och logi för kronosjudarna.
Kyrkoherden och politikern Anders Chydenius hörde till dem som talade för att kronan skulle ge upp sitt monopol på att framställa salpeter. Under de ibland rätt långa fredsperioderna var behovet av krut och därför också av salpeter mindre. Chydenius tyckte därför att det borde vara tillåtet för bönderna att fritt sälja och exportera sin salpeter till andra länder där behovet var större just då. Salpeterframställningen blev senare en fri näringsgren och en viktig inkomstkälla för bönderna i Finland och speciellt i Österbotten.
Om man inte ville gräva upp golvet i fähuset, vilket ju inte var så praktiskt, kunde man bygga en separat byggnad, en så kallad salpeterlada, där man kunde bereda den massa som behövdes. I ladan samlade man organiskt material, såsom jord, mossa och halm, och på detta hällde man urin från djuren. Massan vändes då och då så att allt säkert blev genomdränkt av urin. Sedan satte man massan i ett stort träkar och hällde vatten på alltsammans. Det var ungefär som att koka kaffe – man hällde vatten på en organisk massa och tog tillvara det som rann igenom. Efter några timmar tappade man ur karet genom att öppna en plugg som fanns längst nere på karet. Det som rann ut var den såkallade råsaften som skulle kokas. Råsaften hälldes över i en stor gryta. När man tände under grytan skulle man vara beredd att vakta över elden dag och natt i flera veckor. Efter hand som vattnet ångade bort fyllde man på med mera råsaft. Man kunde testa vätskans koncentration genom att kasta ner en potatis i den kokande vätskan. Om potatisen sjönk till botten skulle kokningen fortsätta, men om den flöt upp till ytan var den första sjudningen klar. Då tömdes grytans innehåll i träkar. Sedan påbörjades ett nytt kok tills all råsaft var förbrukad.
Stanken var obeskrivlig. Ammoniaken frätte i näsan och ögonen rann. Att koka eller sjuda salpeter var inget för dem med känsligt luktsinne. Ändå var det en bra inkomstkälla för dem som stod ut med stanken. Pecunia non olet!
Vedåtgången var stor och det krävdes en andra kokning för att salpetern skulle fällas ut. För att prova halten användes en graderad mätsticka. Ju högre stickan flöt desto kraftigare var lagen i grytan. Till sist doppade man en trästicka i den kokande lagen och lät vätskan droppa från stickan ned på en kniv eller en yxa. När droppen stelnade som fett var koket klart.
Sedan öste man upp lagen i träkar, en tum över botten i varje. När lagen kallnade sjönk saltet till botten medan salpetern flöt upp. Den var vit och skummades av som grädde. Den gräddlika salpetern lades på bräder för att torka. När salpetern torkat kunde man testa den genom att slänga en nypa av den på glöden. Om den brann med lugn blå låga var den förstklassig, om den däremot sprätte och knastrade på glöden innehöll den salt och måste kokas om.
Den färdiga salpetern såldes till krutbruken i Sverige eller kanske till Östermyra, där ett av få krutbruk i Finland låg. Därifrån fortsatte den sin väg till svartkrutet, till ammunitionen och till slagfälten. Soldaterna som andades in röklukten på slagsfältet och i värsta fall föll för kulorna var kanske de samma som en gång sjudit salpetern.