1500-talet var på många sätt en händelserik tid i det svenska rikets historia. Den gamla unionen mellan Sverige, Norge och Danmark upplöstes, Gustav Vasa blev kung över Sverige och gjorde riket till ett arvkungadöme, vilket betydde att man inte längre valde kung utan att den äldste sonen ärvde kronan efter sin far. Under andra hälften av århundradet inleddes den expansionspolitik som så småningom ledde fram till att Sverige blev en stormakt i Europa. Inom det religiösa livet var den viktigaste förändringen reformationen, som i Sverige var en lång process. Den innebar att Sverige övergick från den katolska tron till den protestantiska. Tidigare hade påven varit kyrkans överhuvud, men han ersattes nu av kungen som på det sättet också fick tillgång till kyrkans egendom. Detta passade Gustav Vasa bra. Då han blev kung 1523 var han nämligen i stort behov av pengar, och det var något som kyrkan och klostren hade mycket av. Han bestämde därför att kyrkan och klostren måste ge silver och egendom till kronan. Kyrkans makt minskade, medan kungens ökade. Biskoparna måste lämna ifrån sig sina slott och miste sin politiska makt.
Den lutherska läran spred sig från Stockholm till de övriga delarna av det svenska riket. I Finland blev det Mikael Agricola som genomförde reformationen. Han gjorde också en mycket viktig insats för det finska språket då han översatte Nya testamentet till finska. Reformationen innebar nämligen också att hela gudstjänsten skulle firas på folkspråket, inte på latin som under den katolska tiden.
Invånarna i det svenska riket påverkades på flera sätt av reformationen. Detta gällde förstås kyrkans män som förlorade mycket av sin makt, men också de ”vanliga” människorna som besökte gudstjänsterna runtom i riket. Tidigare hade bönerna lästs på latin, men nu skulle hela gudstjänsten hållas på folkets språk. Det här gjorde att det blev mycket lättare för folket att ta till sig det religiösa budskapet. Efter reformationen blev det också viktigt för kyrkan att motarbeta allt sådant som man förknippade med den katolska kyrkan, och dit hörde bl.a. helgonkult, trolldom och vidskepelse. I studenten Petrus Gyllenius dagbok från mitten av 1600-talet kan vi t.ex. läsa om hur magistraten lät placera ut en vakt vid den gamla källan i Kuppis i Åbo under midsommaren så att människorna inte skulle kunna utföra gamla ritualer som att tända eldar, dansa och offra pengar till källan.
Martin Luther hade skrivit en ”stor” och en ”liten” katekes, och den lilla katekesen skulle man lära sig utantill. Det var särskilt viktigt att kunna katekesen då man t.ex. skulle delta i nattvarden eller gifta sig. Kunskaperna testades då någon skulle få nattvarden första gången. Den här traditionen utvecklades senare till våra dagars skriftskola. I katekesen fanns böner som man läste hemma på morgonen och kvällen och i samband med måltiderna. I slutet av 1600-talet fick människorna också instruktioner om hur de skulle be för kungen och fosterlandet. I katekesen fanns också den så kallade hustavlan, där människorna delades in i tre grupper beroende på vilken uppgift de hade i samhället. Den första gruppen skulle undervisa människorna, den andra skulle sköta om försvaret och den tredje skulle producera allt det som behövdes i samhället. Till den sista gruppen hörde familjen som leddes av husbonden.
Under stormaktstiden blev kyrkan allt viktigare då staten ville sprida information och propaganda till undersåtarna, och den fungerade också som ett effektivt kontrollinstrument.
I Finland var det särskilt biskop Isaac Rothovius och hans efterföljare som genomförde reformarbetet. Syftet var att allt skulle vara organiserat på samma sätt i hela det svenska riket. Bl.a. delade man stora församlingar så att kyrkan som organisation skulle bli effektivare. Rothovius såg till att det ordnades regelbundna gudstjänster i församlingarna, att kristendomskunskapen och läskunnigheten ökade och att kyrkotukten blev strängare. Kyrkotukt betydde att kyrkan övervakade att människorna följde vissa regler. I reglerna stod t.ex. att man måste gå i kyrkan regelbundet, att man skulle lyda sina föräldrar och att man inte fick ha sexuella förbindelser utanför äktenskapet. De som bröt mot reglerna bestraffades, t.ex. genom att han eller hon måste stå på en särskild skamplats i kyrkan.
Det räckte inte bara med att komma till gudstjänsten, kyrkobesökarna måste också uppföra sig väl. En del av dem hade lång väg till kyrkan och blev därför tvungna att stiga upp tidigt på morgonen för att hinna fram i tid. Då var det lätt hänt att man somnade i kyrkbänken. För att förhindra detta utsågs en särskild person som hade i uppdrag att väcka den som somnat. Det var heller inte tillåtet att sitta och tala med de andra gudstjänstbesökarna, utan man skulle sitta tyst och stilla ända tills gudstjänsten var slut. Ibland blev det problem med ordningen p.g.a. att någon sålde brännvin utanför kyrkan, trots att det var förbjudet. En del brukade också gå ut för att se till sina hästar, vilket gjorde att det blev stökigt i kyrkan. I t.ex. Karis kyrka förbjöds gudstjänstdeltagarna därför att gå ut till hästarna under gudstjänsten. Det var också viktigt att alla följde den så kallade bänkordningen och satt på rätt plats i kyrkan. Männen och kvinnorna satt på olika sidor om mittgången.
Att lära människorna läsa var en viktig uppgift för kyrkan. Det räckte inte bara med att lära sig katekesen utantill, utan det blev också allt viktigare att kunna läsa innantill och förstå det man läste. En del människor lärde sig läsa i hemmet, och en del undervisades av klockaren i församlingen. Det bildades också byskolor med lärare som reste runt och undervisade barn i flera olika byar. För att kontrollera att människorna kunde läsa ordnades så kallade läsförhör. Under läsförhöret antecknade prästen i en bok vem som kunde läsa och vem som inte kunde det. Till prästernas uppgift hörde också att skriva upp födda, vigda och döda. På så sätt blev det lättare att kontrollera befolkningen.
I början av 1600-talet började man tillämpa den s.k. Mose lag. Det här betydde att man kunde dömas till väldigt hårda straff för bl.a. olika sexuella ”brott”, t.ex. om man hade sexuellt umgänge utanför äktenskapet. Om två människor som båda var gifta (men inte med varandra) gjorde sig skyldiga till äktenskapsbrott tillsammans kunde de dömas till döden, men oftast fick de betala höga böter. De kunde också dömas till spöstraff eller skamstraff. Man bestraffades också om bara en av de skyldiga var gift och om två personer fick barn tillsammans utan att vara trolovade. Orsaken till att straffen var så hårda var att man ansåg att de skyldiga hade begått ett brott mot Gud, och om de inte dömdes trodde man att Gud skulle straffa alla människor med hungersnöd, krig eller pest.
Om vi vill ta reda på hur det kunde gå till då rätten utredde ett sedlighetsbrott kan vi läsa de domstolsprotokoll som finns bevarade från den här tiden. Ett ganska intressant exempel hittar vi t.ex. i rådstugurättens protokoll från Åbo den 16 februari år 1635. Den ogifta kvinnan Malin Mattsdotter, som arbetade som piga hos Johan Davensberg, hade fött ett barn och nu måste det redas ut vem som var barnets far. Malin påstod att Erik som var dräng hos Johan var far till barnet, men drängen sade att han var oskyldig: han hade aldrig haft något att göra med Malin. Malin fick då en allvarlig förmaning att berätta hur det verkligen hade gått till. Hon berättade då att husbonden Johan en gång kommit hem berusad och våldtagit henne. Rätten frågade Malin om hon inte hade ropat på hjälp. Malin svarade att hon varit ensam hemma med Johan, och att ingen hade hört om hon ropat. Hon erkände också att de legat med varandra en andra gång. Malin förklarade också att hon först skyllt på drängen för att skydda Johan, eller ”lindra faars sak der medh” (hon kallar sin husbonde för far).
Den 16 mars fanns Malin igen på plats i rådstugan. Hon tog då tillbaka det hon tidigare sagt. I stället påstod hon att den unge drängen Matts Knutsson var far till barnet, vilket Matts också erkände. Han sade också att han var villig att gifta sig med Malin. Den 4 april stod Malin igen inför rätten, och hon höll då fast vid sin berättelse. Två dagar senare förhördes hon på nytt. Hon hävdade fortfarande att hennes berättelse var sann. Därefter kallade man in Matts Knutsson som förhördes. Först höll han fast vid sin berättelse, men sedan sade han att det var möjligt att drängen Erik nog hade haft något att göra med Malin. Rätten påminde honom nu att han svurit att tala sanning, och han erkände då att han blivit lovad pengar för att ta på sig skulden. Vem som var far till barnet visste han ändå inte. Malin kallades på nytt till rätten och erkände då att fadern till barnet var husbonden Johan. Den 20 april gav rätten sin dom. Eftersom Johan inte kunnat neka till anklagelsen dömdes han enligt det tionde kapitlet i giftermålsbalken. Också Malin dömdes för hor.