Den 9 december 1635 har rådstugurätten i Åbo samlats i rådhuset vid Stortorget. Där anklagar Jacob Mattsson Skräddare Hans Kortsson och hans hustru för att ha misshandlat och förolämpat Jacobs hustru. Dessutom är Jacob och Hans osams om ett arv, och Jacob påstår att Hans betett sig som en rövare. Hans lovar att lämna in en skriftlig förklaring nästa rådstugudag. Jacob Pulka, Mårten Kvartermästare och Matts Stadstjänare berättar i sin tur att Hans kallat Jacob skälm. Hans vägrar att ta tillbaka skymfordet trots att han uppmanas. Rätten avkunnar sin dom. Arvet skall delas jämnt mellan Hans och Jacob. Vad skymforden beträffar döms Hans, eftersom han överträtt rättens påbud att inte förolämpa sin svåger Jacob, till 40 marks böter. Dessutom döms både Hans och Jacob till 6 mark i böter för att de förolämpat varandra.
Det här är bara ett exempel på hur ett mål kunde behandlas i rådstugurätten i Åbo på 1600-talet. Fallet visar hur viktigt det var för människorna att behålla sin heder. Låt oss också titta närmare på vem det var som dömde Hans och Jacob till böter, alltså rådstugurätten. Redan på medeltiden var det rådet och borgmästarna som styrde i Åbo. På grund av att det finns så litet material bevarat vet man väldigt litet om hur arbetet gick till. I stadslagen stod det att rådet skulle sammanträda tre gånger i veckan, men så ofta träffades man antagligen inte. Borgmästarna och rådmännen skötte både förvaltningen och rättsväsendet, trots att de inte hade någon juridisk utbildning. Antagligen spelade tyskar en viktig roll i förvaltningen i Åbo, precis som i alla städer i det svenska riket. I Magnus Erikssons stadslag från år 1367 stod det att hälften av stadens borgmästare och rådmän skulle vara inhemska och hälften tyskar. Vid mitten av 1400-talet började det tyska inflytandet minska, och fr.o.m. 1470-talet fanns det antagligen inga tyska borgmästare och rådmän i Åbo.
Då det var dags för rådet att samlas gick stadstjänarna ut med bud till rådmännen. Vid mötena deltog också stadsfogden och skrivaren. Skrivaren måste förstås kunna läsa och skriva. Han fick inte vara utlänning, och han måste skriva protokollen på svenska. I rådet satt också två kämnerer som hade i uppgift att samla in olika avgifter. Stadstjänarna utförde olika slag av uppgifter, bl.a. meddelade de invånarna i staden ifall de måste infinna sig i rätten. I rätten behandlades ofta skymford, skulder, stölder och slagsmål och arvstvister. Det allra vanligaste straffet var böter. Några egentliga fängelsestraff fanns inte, men den anklagade kunde ibland ändå förvaras i rådhuset eller i fängelsekammaren på slottet. Om den dömde var missnöjd med sin dom kunde han vända sig till kungen.
Under 1600-talet började man kalla rådet magistrat då det skötte förvaltningsfrågor och rådstugurätt då det fungerade som domstol. I rådstugurätten behandlades tvister och brott av olika slag. På 1620-talet samlades rätten ganska sällan, men från 1630-talet och framåt samlades den mer än 100 gånger om året. Sammanträdena började kl. 8 på morgonen, och då ringde man i kyrkklockorna. Precis som tidigare var de vanligaste brotten stölder, slagsmål o.s.v. Dråp och mord var mycket ovanliga. Barnadråp var vanligare, och den skyldiga straffades hårt. Man delade också ut hårda straff för t.ex. äktenskapsbrott.
Under 1600-talet skedde det några viktiga förändringar i rättsväsendet. År 1623 grundades hovrätten i Åbo som var den första hovrätten i den östra rikshalvan och på 1630-talet delades borgmästarna och rådet in i kollegier som skötte olika områden. I den svenska rikshalvan fanns sedan år 1614 redan en hovrätt, Svea hovrätt. Invånarna i Finland hade emellertid alldeles för lång väg till Svea hovrätt och resorna var dyra. Därför beslutade kungen att grunda en hovrätt också i Finland.
Konflikten mellan Jacob Mattsson och Hans Kortsson var på många sätt typisk för sin tid. Eftersom hedern var så viktig var det många som klagade i rätten över att de blivit förolämpade. Dömdes man för att ha okvädat någon måste man ofta betala höga böter. Det var också rätt så vanligt att ärekränkningarna skedde i samband med slagsmål. Den 2 maj 1638 beklagade sig kämnären Gottfrid Rosskamp över rådmannen Robert Ranckens gatubodsdräng Wilhelm. Borgmästaren hade befallt Gottfrid att ta itu med Wilhelm för att han ställde till med bråk på stadskällaren (på stadskällaren kunde Åboborna träffas och dricka t.ex. vin, mjöd eller utländskt öl). Wilhelm hade då kallat honom tjuv och skälm. Då Wilhelm förts till fängelset hade han kastat ett brinnande ljus efter Gottfrid. Ljuset träffade istället en kvinna mitt mellan ögonen. Wilhelm svarade att Gottfrid först hade kallat honom skälm och horunge, vilket Gottfrid förnekade. Robert Rancken förklarade att han inte längre ville ha honom i sin tjänst. Hur det sist och slutligen gick är inte känt.