I dagens Åbo ordnas det årligen många marknader, såsom strömmingsmarknaden vid åstranden och medeltidsmarknaden och julmarknaden på Gamla stortorget. Dagens marknader påminner till det yttre om de marknader som förr i tiden ordnades i staden. Villkoren för dagens marknader är emellertid helt andra än för marknaderna förr. Tidigare var reglerna kring handeln strikta och varor från landsbygden fick endast säljas på marknadsplatser och på torg. Två gånger om året, i januari och i juni, ordnade man i Åbo så kallade Henriksmarknader, som under medeltiden var knutna till kyrkliga fester som firades till biskop Henriks minne. År 1636 inrättades en tre veckors höstmarknad som hölls i september. För att marknaderna i närliggande städer inte skulle konkurrera med varandra fanns det noggranna bestämmelser kring när marknaderna fick hållas, vilka dagar de inleddes och vilka dagar de avslutades.
Trafiken vid de tullportar som fanns vid infartsvägarna till staden var livligast inför och under marknaderna i januari, juni och september. Personer på väg in till staden med produkter de önskade sälja var tvungna att betala tull, den så kallade lilla tullen, och deras laster granskades vid någon av stadens fyra tullbommar: Tavasttull, Aningaistull, Fätullen eller Lilla bommen. De som kom till staden från Tavastland och Satakunda passerade Tavasttullen, medan de som kom norrifrån passerade Aningaistull. De som kom in längs Nylandsvägen förtullade sina varor vid Fätullen. Skärgårdsborna som kom med båt till Åbo stoppades för inspektion vid Lilla bommen som låg nära mynningen av Aura å. Bönderna förde in bland annat råg, smör, kål, rovor, humle, köttprodukter och fisk för försäljning i staden. Borgarna och övriga stadsbor köpte sedan varorna av bönderna. En del av varorna stannade inte i staden utan fraktades vidare för försäljning i någon av hamnstäderna längs Östersjökusten. Marknaderna var viktiga inte bara för dem som bodde i staden. De var minst lika viktiga för bönderna och fiskarna som under marknaderna bytte till sig det de behövde men inte själva kunde producera. Bönderna från det inre av landet kunde byta t.ex. sin spannmål och sin tjära mot den salta fisk och den talg skärgårdsborna fört med sig.
Staden levde upp under marknaderna. Folk strömmade till från alla håll och stämningen var i topp. Kringresande sällskap visade exotiska djur, skäggiga damer och magiska konster. Spriten flödade på krogarna och i ölstugorna gick det livat till under kvällarna. Vid något bord hördes Hitisbornas dialekt, vid ett annat kanske Virmobornas. All övrig verksamhet i staden stannade upp under marknadens ”galna dagar”. När det inte var marknad kunde man handla varor i bodarna, på torgen och vid båtarnas hamnplatser. Den bästa platsen för en bod var i bottenvåningen av något av stenhusen vid Stortorget eller på bron som gick över ån. Det var platser som många passerade. Det fanns stränga bestämmelser som reglerade torghandeln. Bönderna var tvungna att föra sina produkter ända in till torgen för försäljning. Det var förbjudet att sälja varorna utanför tullportarna, men det hände nog att affärer gjordes i smyg under nattens timmar. Både borgarna och bönderna tyckte illa om lilla tullen och det var vanligt med smuggling.
Också hantverkarnas verksamhet var kraftigt reglerad och styrdes av bestämmelser inom skrået. Ett skrå var en förening eller en sammanslutning för alla som verkade inom samma hantverkaryrke. Ett hantverkaryrke fick inte utövas av vem som helst. För att få verka som t.ex. skräddare eller skomakare måste man ha avlagt ett godkänt mästarprov. Mästarna kunde ha lärlingar och gesäller i sin tjänst. Efter en lärotid på några år kunde en lärling bli gesäll. Många gesällers dröm var att avancera till mästare, men många förblev gesäller livet ut. Gesällerna hade god sammanhållning inom gruppen. De var rörliga och stannade oftast bara några månader hos en mästare. Uppsägningstiden var två veckor och därefter begav de sig till en annan ort eller till ett annat land för att söka en ny plats. Gesällerna var ofta ogifta och deras fria tillvaro utan försörjningsplikter resulterade ofta i ett vilt rumlande under veckosluten. När arbetsveckan inleddes var många så trötta att de inte kunde arbeta på måndagen utan tog ledigt. Dessa lediga måndagar eller frimåndagar som de kallades var naturligtvis inte tillåtna men mästarna hade många gånger svårt att få gesällerna ur sängen på måndagsmorgnarna.
I mitten av 1700-talet bodde det representanter för ett fyrtiotal hantverkaryrken i Åbo. Kontrollen inom skrået var hård. Kvalitet och prissättning övervakades noggrant och för att underlätta kvalitetskontrollen började man stämpla varorna med mästarstämplar. I dag vet vi att guldsmederna fortfarande stämplar sina varor, men på 1700-talet stämplade också bagarna, snickarna, hattmakarna och kopparslagarna i Åbo sina varor med mästarstämplar. Många klagade över skråens monopol på hantverkaryrkena. Genom att reglera antalet utövare kunde man garantera arbete åt alla samtidigt som priserna hölls på en stabil nivå. De flesta hantverkare utförde bara beställningsarbeten.
Lärlingarna fick ingen lön för sitt arbete. De bodde i mästarnas hem och fick där en säng, mat och ibland kläder. Tiden som lärling var ofta en hård tid i en hantverkares liv. Mästaren hade rätt att kroppsligt bestraffa lärlingarna om de inte uppförde sig väl eller gjorde som de blev tillsagda. Ibland försökte lärlingarna rymma och ta värvning i armén i stället, men de blev snabbt förda tillbaka till mästarna. När lärlingspojkarna klagade över dålig mat eller hårdhänt behandling tog magistraten ofta mästarens sida. Lärotiden kunde vara fem år. Trots att tiden som lärling inte alla gånger var så lätt lärde sig lärlingarna yrket. Efter att lärlingarna fått sitt lärbrev eller avlagt sitt gesällprov kunde de ge sig ut i världen på gesällvandring – en många gånger lyckligare tid i deras liv.
Systemet med gesäller och lärlingar finns på sätt och vis ännu i dag. Inom många yrken kan man i stället för att gå en utbildning vid en yrkesskola eller som ett komplement till en sådan ingå ett lärlingsavtal t.ex. med en guldsmed, en glasblåsare eller en frisör. Gesällprogram finns också inom många marknadsförings- och redovisningsföretag. Dessa program och avtal bygger på samma princip som hela skråväsendet var uppbyggt kring, d.v.s. att en lärling eller en gesäll får lära sig ett yrke genom att följa med och delta i det arbete en mera erfaren person utför.