MÄNNISKOR PÅ LANDET – GRÅ MASSA ELLER SPÄNNANDE MÅNGFALD?

 
Vi har vanligtvis en bild av att alla som förr i tiden bodde på landet var bönder. Det här stämmer naturligtvis inte. På landet bodde vid sidan av bönderna också bland andra torpare, backstugusittare och statare, som alla var sysselsatta inom jordbruket men som inte ägde sin jord. Det som definierade en människa i förhållande till sin omgivning var hans eller hennes förmåga att arbeta. Det mesta i vardagen kretsade kring arbetet, både jordbruket och hushållssysslorna. Det fanns jobb åt alla oberoende av ålder och kön. Barnen började hjälpa till med lättare sysslor redan som ganska små. När barnen växte upp blev de kanske pigor eller drängar på en annan gård innan de gifte sig och fick egna barn. Deras föräldrar jobbade på den egna gården tills någon av sönerna tog över eller en måg kom som ny husbonde till gården. De gamla kunde hjälpa de yngre till exempel med att passa barnen. För de flesta var livet strukturerat kring det agrara arbetsåret. Det fanns ganska klart utstakade ramar för vad man gjorde när och på vilket sätt. Våren och sommaren var den mest arbetsintensiva tiden, liksom hösten då skörden togs in. På vintern var det lugnare, men inte hellerlåg man på sofflocket. Under vinterkvällarna fanns det alltid redskap som behövde repareras, vantar och sockor som behövde stickas och tyg som behövde vävas. Även om man kan säga att livet förr kännetecknades av vardagslunk med rutiner (precis som i dag) var människorna på landet ingen grå, ansiktslös massa. Det har alltid funnits individer som levt sitt liv utanför de mest normativa ramarna.

Om man beaktar hela befolkningen i en by finner man vid sidan av de redan nämnda grupperna också till exempel prästen, den kloka gumman eller gubben och byfånen. Prästen var rätt ensam i sin roll. Men han var en mycket central person i det agrara samfundet. Han vårdade inte bara själarna i kyrkan på söndagarna, utan han skötte också många rent administrativa uppgifter. Det var prästen som förde bok över födda och döda och kontrollerade genom husförhör att alla kunde läsa. Nya modeströmningar, idéer och odlingsväxter nådde ofta prästgården först för att därifrån sprida sig till de övriga gårdarna. Den övriga befolkningen hade ofta en kluven inställning till sin präst, dels stod han sina församlingsbor mycket nära i och med att han bokstavligen följde dem från vaggan till graven, dels hörde det till hans uppgifter att övervaka dem och kontrollera deras beteende på olika sätt. Prästen kunde åtminstone till en början väcka församlingsbornas misstänksamhet. Kanske kom han ursprungligen från en annan ort, talade en annan dialekt, hade studerat vid ett universitet och kunde latin. Främlingar och personer med ovanliga kunskaper väckte alltid misstänksamhet.

En annan person i samhället som man samtidigt både beundrade och var rädd för var den kloka gumman eller gubben. På samma sätt som prästen skilde sig den kloka gumman eller gubben från den övriga befolkningen i byn genom sina kunskaper. Professionell medicinsk vård hade man sällan tillgång till i socknarna – antingen fanns det ingen läkare överhuvudtaget eller så bodde han tiotals eller till och med hundratals kilometer från orten. Men i varje socken fanns det naturligtvis behov av en person som hade medicinska kunskaper, som kunde hjälpa till vid besvärliga förlossningar och som kände till botemedlen mot de vanligaste sjukdomarna. För att hjälp tillkallade man helt enkelt byns kloka gumma eller gubbe. Den kloka gummans eller gubbens förmåga att bota sjukdomar hos både människor och djur ansågs som något nästan övernaturligt. Kunskapen om hur kroppen fungerade och om hur sjukdomar spreds var bristfällig. Om behandlingen lyckades och patienten tillfrisknade, vilket ibland de facto hände, var man ofta rätt förbryllad eftersom man sällan kände till varken orsak eller verkan. De kloka gummorna och gubbarnas verksamhet kopplades ibland ihop med magi eftersom man inte kunde förklara hur patienten tillfrisknat. grund av detta förföljdes de kloka gummorna och gubbarna tidvis som häxor.

Den individ i byn som mest stack ut ur mängden var byfånen. Man behövde inte vara mycket avvikande för att av de andra stämplas som annorlunda. Det intressanta med byfånarna var deras funktion i samhället. De var nämligen ytterst viktiga för den övriga befolkningen. Genom att bete sig annorlunda än byfånen kunde de andra bekräfta sin normalitet. Genom sitt sätt att uppträda skapade och omskapade byfånen gränserna för det normala och det accepterade. Visst fanns det avvikande personer som stöttes ut ur bygemenskapen, t.ex. brottslingar, men påfallande ofta var byfånarna fullt accepterade av det omgivande samhället. Det kunde förekomma att byfånen gavs rätt stora friheter i sitt samfund. Stöld var t.ex. helt oacceptabelt för andra, men om byfånen stal något fördömdes gärningen inte lika starkt. Samtidigt som idoghet, ärlighet och laglydighet ansågs vara viktiga och eftersträvansvärda egenskaper hos en människa, tolererade man byfånens lättja, lögner och lagbrott. Byfånen fick göra allt detta just för att han hade rollen som byfåne och därigenom definierade den rådande normen för de andra i samhället.

Vi har vanligtvis den uppfattningen att kvinnor och mäns arbetsuppgifter var klart uppdelade. Det fanns saker som kvinnor gjorde, som att spinna, mjölka och väva, och det fanns saker som männen gjorde, som att plöja, hugga skog och smida. Och visst var det just så i mycket stor utsträckning. Men det fanns också tider då man var tvungen att ändra på den här ordningen. De traditionellt manliga arbetsuppgifterna måste ju skötas också under perioder då männen inte var hemma, t.ex. grund av skogsarbete eller under krig. Om sönerna fortfarande var små och man inte hade någon dränggården var kvinnorna tvungna att utöver sina egna arbetsuppgifter också sköta männens. Att kvinnorna temporärt tog över männens uppgifter kunde accepteras, men att männen skulle ha tagit över kvinnornas uppgifter var nästan otänkbart. Om husmodern låg sjuk och det varken fanns döttrar eller pigor i hushållet kallade man in kvinnor från de omgivande gårdarna för att hjälpa till. Det handlade inte lika mycket om mannens bristande kunskaper som om föreställningar om manligt och omanligt. Att sköta sysslorna i fähuset ansågs mycket omanligt. Det var rent av otänkbart för en man att mjölka en ko. I undantagsfall kunde männen gå in i fähuset. Om en kalvning höll på att sluta illa kunde kvinnorna på gården vara tvungna att be om hjälp av en man. Händelser som dessa sågs som normbrott, men kunde tolereras om det inte fanns några andra möjligheter att rädda kon och kalven.

Människorna på landet gick till vardags visserligen för det mesta klädda i olika nyanser av grått, brunt och vitt, men deras liv och umgänge med andra bybor, prästen, den kloka gumman eller gubben och byfånen var allt annat än grått och tråkigt. Vardagsrutinerna varvades med glädjeämnen och bekymmer. När prästen på söndagen tittade ut över sin församling var det ingen grå massa som samlats för att lyssna till hans predikan. På kyrkbänkarna framför honom satt en minst sagt brokig skara av idoga, lata, manliga, kvinnliga, normala, avvikande, stora och små.
Maren Jonasson
Redigeringsdatum 14.1.2008


 

Ordbok

Detta är ordboken. Ord som har en förklaring understreckas i texten när du pekar på dem. Klicka på ordet för att få förklaringen. Du måste ha javascript aktiverat för ordboken.