ATT KÖPA OCH ÄGA BÖCKER I HELSINGFORS PÅ 1700-TALET

Den andra juni 1774 infann sig auditör Hanell sin vana trogen på en auktion i Helsingfors. Särskilt spanade han efter böcker bland magister Hööks efterlämnade saker. Casper Christopher hade några år tidigare flyttat till staden där han var anställd av artilleriet. Liksom många andra som kommit till staden på grund av Sveaborgs stora fästning, kunde han inte finska. I staden var man emellertid van vid detta, eftersom Helsingfors var en av de få städer i riket som bedrev utrikeshandel och dessutom hade fästningsbygget hämtat många utlänningar till orten. Inställningen till språk var pragmatisk. Man kommunicerade och tolkade bäst man kunde. Det var egentligen förvånansvärt sällan som det uppstod allvarliga missförstånd trots att stadens fasta bosättning talade så många olika språk. Eller kanske var det just därför som man var så van vid att sköta sina ärenden trots eventuella kommunikationssvårigheter.

Auditör Hanell hade emellertid bestämt sig för att försöka lära sig finska. Som akademiskt bildad person behärskade han grammatikens hemligheter och slog därför till då Matthias Martinius gamla lärobok i finska erbjöds vid auktionen. Priset steg mycket högt, det var flera som var intresserade. Men auditören bjöd högst. Han visste att han i sitt arbete kunde bli tvungen att ha att göra med människor som inte talade annat än finska. För trots att många kunde svenska fanns det bland stadens invånare också människor som inte gjorde det. Dessutom fanns i staden och på fästningen folk från hela riket som kommenderats dit. Och inom rikets gränser talades många språk, svenska, finska, tyska och samiska. Att rättegångsprotokoll fördes på svenska berodde främst på att man vid hovrätterna skulle kunna  övervaka att lagen följdes i hela riket på samma sätt. Också lagen fanns ju tryckt på finska.

Men hur gjorde en person som inte gått i skola och där lärt sig grammatik? Hantverkarna var en grupp som hade en lång och reglerad utbildning bakom sig. Utbildningen skulle gärna delvis skaffas på annan ort, varför hantverkargesäller flitigt reste till orter som S:t Petersburg, Reval eller Stockholm, där de kunde skaffa sig nya kunskaper som sedan gynnade hemortens hantverkare. Gesällvandringarna var en mycket gammal tradition, redan på medeltiden hände det att gesäller kunde vandra iväg till andra sidan Östersjön eller ännu längre bort. Tyskan var troligen i praktiken ett språk man klarade sig på i alla städer i norra Europa. Det var knappast omöjligt att umgås så att den ena talade svenska, den andra plattyska. Vid denna tid var språken inte så strikt normerade och någon högsvenska eller högfinska existerade inte, förutom det gamla bibliska språket som endast hörde ihop med det religiösa livet. Att någon talade på ett annorlunda eller konstigt sätt betydde inte att han talade fel, utan endast annorlunda. Men för att kunna kommunicera väl behövdes ändå övning. Det viktigaste var ändå att man förstod varandra.

Murargesällen Friedrich Wilhelm Repscher hade kommit från Tyskland till Sveaborg för att arbeta på fästningsbygget. Med sig hade han haft några tyska böcker, främst religiös litteratur. Men i hans lilla boksamling ingick också en svensk psalmbok, en postilla och några andra böcker. Med hjälp av dessa kunde han öva upp sin svenska under och efter gudstjänsterna. Efter hans död i början av 1780-talet såldes hans egendom på auktion. Auktioner var ett bra och rätt vanligt sätt att skaffa sig böcker. Annars var det egentligen bara bokbindaren Schlyter som sålde böcker i sitt lilla stånd på stadens torg.  Finska och svenska abc-böcker, psalmböcker och katekeser kunde man ibland hitta hos kramhandlarna. Men ville man ha något mer ovanligt gällde det att få tag i en kommissionär som kunde förmedla en beställning från en bokhandel i Stockholm. Det kunde vara någon pastor eller lärare som tog hand om sådana beställningar som man kunde göra utgående från deras listor. Leveranserna kunde ta tid och i värsta fall var boken slut innan beställningen hunnit fram.

Auktionerna var därför ypperliga tillfällen att skaffa sig böcker som man inte ens kände till från förut. I synnerhet Sveaborgsofficerarnas bibliotek innehöll mycket spännande modern utländsk litteratur. Men även stadens lärare och prästerskap hade ibland stora bibliotek som gick under klubban. Då kunde man rätt förmånligt ropa in något läsvärt. I staden fanns böcker av både Rousseau, Voltaire och Defoe, kända och aktuella författare som lästes över hela Europa.

Auditör Hanell fick sin lärobok i finska, även om han fick betala en hel del för den, men hur väl han lärde sig språket kan vi inte veta. Åtminstone verkar han ha varit mycket motiverad att utveckla sina språkkunskaper. Kanske han också gick i kyrkan för att lyssna till de finska gudstjänsterna som hölls varje söndag eller spatserade omkring på torget för att lyssna till finskan som talades där. I den lilla stadens sorl hördes många språk.