På Kvarnberget i Åbo hittade drängen Erik Paltta vintern 1670 ett brev adresserat till Satan. Brevet var skrivet med blod på finska och undertecknat N.W. Skribenten bad djävulen skänka honom 200 riksdaler i utbyte mot sin trohet. Pengarna skulle levereras till den plats där brevet upphittats. Erik Paltta förde brevet till domkapitlet, som i sin tur beslutade att vidarebefordra det till rådstugurätten eftersom man misstänkte att det rörde sig om häxeri.
Ett av de vittnen som hördes i rådstugan var Erik Palttas hustru. Hon berättade att en för henne okänd man hade kommit fram till henne och frågat efter brevet. När fru Paltta frågade mannen hur han kände till brevet försvann han genast. Stadens vaktmästare och stadstjänare kallades också till rådstugan för att med hjälp av handstilen försöka identifiera den som skrivit brevet.
Först efter två månader kunde man avgöra vem skribenten var. Åboborgaren Jakob Nukari hade begärt mönsterskrivaren Nils Kristersson Winter från Viborg häktad eftersom denne var skyldig honom pengar. Under den rättegång som följde erkände Winter att han i berusat tillstånd skrivit brevet och även bedrivit andra former av trolldom. Enligt Guds lag, som var den rådande när det gällde häxeri, skulle Winter dömas till döden. Åbo hovrätt godkände domen, och avrättningen av Nils Winter skedde år 1671 på Galgbacken vid Gertrudsbacken i Åbo.
1600-talet var häxförföljelsernas tid. Från att under tidigare århundraden ha sysslat med förgöring, t.ex. att förstöra mjölklyckan hos grannens ko, var 1600-talshäxan en person som hade ingått en personlig pakt med djävulen. Att flyga på kvast eller något annat redskap till Blåkulla var också något nytt i föreställningen om vad eller vem en häxa var. I de mer avlägsna delarna av den östra rikshalvan, t.ex. i Karelen, var det ofta män som anklagades för att vara häxor. Inte heller i Åbotrakten var detta något ovanligt. I Åbo stad kom den nya föreställningen om häxeri att först få sitt fotfäste vid Åbo akademi. Professorn i hebreiska och grekiska, Martin Stodius, var en av de personer som anklagades för att utöva trolldom.
En annan person inom akademin som blev anklagad för häxeri var studenten Henricus Eolenius. Han anklagades för att ha lärt sig arabiska alldeles för fort, vilket enligt biskop Terserus var ett tydligt bevis på att Eolenius hade ingått en pakt med djävulen. Konsistoriet dömde studenten Eolenius till döden, men domen ändrades senare.
Under 1650- och 1660-talen tilltog kampen mot häxeriet. Rykten om trolldom förekom även i Helsingfors och Viborg. Under dessa år blev Åbo akademi känt som en härd för trolldom. Rektorn för akademin hade hos sina studenter bl.a. påträffat svartkonstböcker. Hovrätten tog itu med ärendet och uppmanade rektorn att göra husrannsakningar för att finna trolldomsböcker. Kanslern för Åbo akademi, generalguvernören Per Brahe, ansåg emellertid inte att det var straffbart att läsa böcker som handlade om magi. Han ville t.o.m. införa astrologi som ett läroämne vid akademin.
I den östra rikshalvan fördes på 1600-talet minst 200 häxprocesser. I 115 av dem utdelades dödsdom. Att bränna den dömda på bål var ovanligt i Åbo eftersom bondebefolkningen i området omkring trodde att röken från bålet förorsakade missväxt. Däremot kunde avrättningen ske genom halshuggning. Domen berodde till stor del på om den dömda hade skadat någon människa eller inte. Övriga straff för häxeri var t.ex. skamstraff, landsförvisning och varning, med en tillhörande uppmaning om att den dömda i framtiden skulle förbättra sitt beteende.
En del av de personer som anklagades för häxeri blev frikända och kunde då erhålla gottgörelse. Professor Georg Alanus änka Elisabet Nilsdotter ställdes år 1667 inför rätta anklagad för att ha tillrett en trolldryck åt biskop Gezelius fru. Inför domkapitlet berättade änkan Elisabet att hon hade berett en dryck gjord av hästlort, gammalt öl, sirap, socker, muskot och saffran för att bota den sjuka biskopinnan. Konsistoriet ansåg att anklagelsen saknade grund. Ärendet gick vidare till hovrätten som även fann änkan oskyldig. Slutligen behandlades ärendet i riksrådet som kallade in biskop Gezelius till förhör. Biskopen erkände att anklagelsen mot Elisabet Nilsdotter var felaktig och dömdes att betala henne 400 daler silvermynt i skadestånd.
Många högutbildade personer i Åbo var emot häxförföljelserna. I synnerhet Per Brahes verksamhet bidrog till att hålla nere häxförföljelserna i Finland. På 1670-talet var häxprocesserna i huvudsak förbi i Finland och i de östra delarna av det som i dag är Sverige. I slutet av århundradet var häxeri och magi visserligen fortfarande vanligt förekommande vid Åbo akademi, men då som objekt för forskning.